Glädjen i att möta gamla människor

Det är fantastiskt att bo här i västgötaspetsens ”ursprungsområde”.
I princip varje vecka träffar jag någon äldre som vill prata västgötaspets, de blir så glada att se oss och minns sin barndoms hundar.
Förra veckan pratade jag med en man som bor ett par kvarter bort. Han berättade om att hans morbror haft västgötar på gården här utanför Skultorp och vallat med dem på 30-60-talet.

Igår mötte jag en man här ute på gatan som stannade och sken upp.
Hans pappa hade haft en tik på 40-talet som hette Topsy och hon hade hämtat och tagit ut korna varje dag i 13 år.
De bodde på en gård utanför Ulvåker som ligger lite nordöst i kommunen.
”Pappa älskade den hunden”, sa han, ”hon var nästan mer värd än mamma” och så skrattade han gott
Det är så många fantastiska historier jag får höra så ofta.
Är väldigt tacksam över vår underbara ras och att få vara en del av dess historia.

Tänk om Von Rosen annonserat lite ”större” och inte bara i Vara… då hade vi garanterat haft fler hundar att restaurera rasen med på 40-talet och en större avelsbas idag.1800261_4122578840802_455660817_n

På bilden en västgötaspets utanför Tibro på 40-talet, pappa fick bilden av en bekant (tösen på fotot). ”Flickan heter Inga-Lill och hunden Björn. Han kom från en gård i Salen utanför Tibro och hörde till de många genuina men oregistrerade västgötaspetsar, som fanns i Skaraborg på den tiden. Såvitt man kan bedöma av bilderna var det en grann hane. Året är omkring 1947.” (Gunnar Smedberg)

Tänk en jag mötte, som berättade om att det plötsligt satt en västgötaspets på gårdsplanen en morgon. Ingen visste var hunden hörde hemma, på 30-40-talet fanns ju liksom inte så stora efterlysningsmöjligheter.
Man hörde sig för i området, men ingen visste vart han hörde.
Han blev kvar, vaktade gården, vallade korna, han fick ett alldeles särskilt band till husse och åkte med på moppens pakethållare.

För kanske 10 år sedan var vi i Hällekis på Kinnekulle. Där mötte vi en gammal man som berättade att han haft en västgötaspets som hjälp när han arbetade som dräng på Torsö i Vänern när han var 15-16 år.
Hunden hade jobbat själv med korna ute på bete och sett till så de inte gick ner i vattnet. Man ville ju inte förlora kor för att de fick för sig att ge sig ut och simma =)

Det man ser när man pratar med dessa äldre människor är att alla verkar ha haft sådan enorm glädje av sina västgötar. De var en del av familjen i så många fall. Det är underbart att få höra!

1781522_4122578880803_1410349178_o

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s